lelind

Ligger här i min säng. Jag ska snart sova men tänkte att jag kunde trycka in ett blogginlägg först. Det som har hänt sedan jag sist skrev är ganska mycket. Skrev ju om att jag fick jobb sist och det har ju sats i rullning nu. Var på introduktion i fredags för att veta allt man måste veta och för att skriva på papper och få reda på hur man startar. Det är sjukt vad mycket man måste veta för att jobba på McDonald's och sjukt mycket saker man måste tänka på. Jag har blivit placerad på Wåxnäs och min station (till att börja med iaf) är kassan. I helgen fick vi två utbildningsdagar för att testa på stämningen och lära sig kassorna och hur man plockar maten och allt man måste veta. Vi var två stycken som utbildade oss på samma gång. Grejen med McDonald's är att alla vet vad det är och oftast vet gästerna vad dom vill ha innan dom ens ställt sig i kön, så när dom kommer fram så rabblar dom upp på en gång kanske sådär tre menyer + två happy meal, den ena hamburgaren ska vara naturell och den andra ska vara extra ost, på en av menyerna ska det vara plusmeny och på den andra en sidesallad. Det är inte det här som är jobbigt, alla ska ju såklart få beställa exakt vad dom vill (det är ju därför valen finns) men det jobbigaste för mig nu, speciellt som ny, är att jag ska springa och hämta allt detta utan att glömma något och speciellt inte glömma specialbeställningarna på 60 sek. Det är sant, jag överdriver inte. McDonald's standard är att varje kund ska stå i kassan i 60 sekunder, alltså är det upp till oss i kassan att agera snabbt. Jag tror att min kortaste tid var 2 min, men det var för att gästen beställde en Big mac och co och då är allt istortsett redan fixat och bara för mig att hämta och ställa på brickan. Jag längtar verkligen till när jag kan springa och tävla med mig själv att klara en beställning på kortare och kortare tid och när jag vet hur allt funkar. Men det är jävligt kul, och man får en extrem kick direkt nästa kommer fram i kön och dom börjar rabbla upp vad dom ska ha. Längtar till lördag när jag ska jobba mitt riktiga pass.

I tisdags lämnade jag cv. Igår ringde dom in mig till intervju. Idag fick jag jobb! Trodde inte det skulle gå så fort men nu har jag jobb på McDonald's :) Så bara för att skriva om något som hämder i mitt liv så vet ni nu att jag inte är arbetslös längre. Klippte även gräset idag. Och köpte mjölk... NÄÄÄÄÄÄ!

I måndags hände något väldigt konstigt. Jag har länge haft ont i ryggen på olika sätt. Sådär så man vill vrida sig så allt hoppar rätt igen. I söndags bar vi teknikgrejer hela dagen för vi riggade ner från alster och sen skulle allt till Tempelriddaren. Hela dagen kände jag att ryggen gjorde ont så jag försökte göra så lite lyft som möjligt och fixade med sladdar istället och bar lampor som folk gav till mig så jag slapp böja mig. Det gick bra allting fast jag var väldigt trött på kvällen, inte så konstigt. På måndagen skedde det. Knepigt det där. Morgonen var som vanligt, lite öm i ryggen bara men inte värre än vanligt. Men efter min tredje körlektion den dagen skulle jag, mamma och pappa leta presenter till alla födelsedagsbarn i familjen. Så barnens hus och bergvik blev det och jag kände hur ryggen började värka mer och mer för varje steg jag tog. Konstigt tänkte jag och fortsatte gå. Men snart kunde jag nästan inte göra det längre. Smärtan gick från svanken och strålade ner i benen så varje gång jag skulle ta ett steg så gjorde så jävla ont. Jag fick ta tag i pappa. Vi lunkade sakta fram i armkrok, hemskt det måste sett ut. Det blev värre i bilen och när vi kom fram kunde jag knappt komma ut, pappa fick lyfta, grannar tittar och jag gråter. Vad händer med min kropp?! Nu kom tårarna. Jag vet inte sist jag grät för att jag haft fysiskt ont men nu kunde jag inte hålla tillbaka. Det värsta var bara att allt jag gjorde fick ryggen att värka. Jag nös en gång och fick så ont att jag började gråta, började skratta för jag grät och sen gråta igen för skrattet gjorde ont. Inte lätt. I alla fall fick mamma hjälpa mig upp till sängen så jag kunde lägga mig. Tror det tog en kvart för hela min kropp att komma i sängen och sen fick mamma rätta till mig så jag låg rätt och så inget gjorde ont, för jag kunde inte röra mig själv då ryggen värkte varje gång jag använde mina egna muskler.

Igår var jag sängliggande. Fick ställa in körlektionerna och istället ligga kvar där jag var. Under dagen skulle jag vara ensam i huset och kom efter en stund på att jag var tvungen att gå på toa. Vad gör jag nu? jo, smartaste idén jag kom på var att så länge mina fötter är nere på marken så kan det ju inte vara så svårt att komma upp. Detta var dock ganska svårt för om mina fötter skulle ner på golvet så böjdes hela ryggen och det gjorde ont och jag kunde inte sätta mig för det gjorde ondare. Jag tittar mig omkring och kommer på perfekta sättet att ta mig ur sängen. Med hjälp av mina armar och händer tar jag tag i kanten av madrassen och med hjälp av armmusklerna drog jag mig försiktigt över på mage. Lång tid tog det tills jag låg där på kanten några millimeter till frihet, nu var jag faktiskt jävligt kissnödig. Nästa bit vet jag faktiskt inte riktigt hur det gick till, tror till och med jag svimmade lite av smärta för nu skulle kroppen med benen först ner på golvet. Nästa del jag kommer ihåg är att jag ligger med kroppen över sängkanten och knäna mot golvet. Här är jag fast. Ingen återvändo, ingen fortsättning. Ryggen kan jag inte räta upp och jag kan inte sätta fötterna under mig. Allt gör ont. Jag börjar skratta lite åt hur patetisk jag är men slutar snabbt när det hugger till. Fan. Jaha, ok! Jag vet inte vad jag ska göra nu och vet inte hur länge jag behöver vänta innan någon kommer och kan hjälpa mig. Jag suckar för mig själv och vänder på huvudet så den andra kinden kan ligga mot madrassen istället och låta föregående mosade kind få vila lite. Då ser jag den. Inte långt ifrån mig liggen räddningen. Min mobil. Jag sträcker försiktigt upp armen och stoppar då och då för att inte göra något drastiskt. Fingertopparna nuddar den, puttar den lite längre bort... men sen har jag den! Jag ringer och pappa svarar.
 "Hej... ehm...du jag är fast och jävligt kissnödig..."
-"vad menar du med att du är fast???"
-"Ehm.. jo alltså jag skulle på toa och rullade och så är jag fast... eller ja.. när kommer ni??"
-Vi är påväg nu, vi är snart framme."

Vi. Vi trodde jag var mamma och han.
Pappa kommer in i rummet men han har alldeles för många fotsteg. Han hjälper mig upp och snart står jag upp. Då vänder jag mig sakta och ser att jag haft publik. Mina två små syskonbarn står där med stora ögon och tittar på sin faster med kutig stel rygg, fett hår, iklädd linne och trosor. Stackars barn. Dom kommer aldrig få den skräckbilden hur huvudet. Det skulle inte jag iaf. Aldrig någonsin.

Dålig. Det är vad jag är. Dålig på att uppdatera denna blogg. Men grejen är den, precis som jag skrivit tidigare, att jag inte har tänkt så mycket utan bara gjort. Och jag vill inte skriva om saker jag gör, för vem bryr sig?? "Jag köpte mjölk idag... jag köpte en ny klänning... jag övningskörde"... Nej, jag gör väl som alla andra på dagarna och det vet väl alla hur det går till. Det är tankarna jag tycker är intressanta, hur man på olika sätt spinner vidare på tankar efter något har hänt. Men saken är den att jag inte har spunnit vidare på länge. Klart som fan att jag tänker men just nu är jag inne i ett ingenmansland i huvudet där allt handlar om frågor utan svar. Vart ska jag? -Hur ska jag? -Vad ska jag? Igår lämnade jag in blanketten för att avsluta mina studier till blivande kulturvetare och är nu offiiciellt arbetslös. Trist ord det där, arbetslös. Men så är det, jag är arbetslös, soffliggare, lo-ho-sa-her... Nej, så farligt är det väl inte men det är lite jobbigt när man inte vet vart man är. Jag behöver en plan. Sickan, sträck ut en hjälpande hand för jag behöver hjälp. Jag vet vart jag vill men inte hur jag ska börja och det finns några gapande hål i mitt mål. Jag har väl sagt att planen för mig är att bli mellanstadielärare som jag tror att jag verkligen kommer tycka om men just nu så står jag mest och trampar. Jag vill även börja med teater igen men vet inte ens om jag vill stanna i karlstad än. Blä.
Men jaja, prioritering #1, jag ska ta mitt körkort. Efter det kan jag åka vart som helst och har inget särskilt förutom familjen här i karlstad, men dom kan jag ju hälsa på närsom. Jag ska hälsa på Julia i Göteborg om några veckor också är det tänkt så då ska jag lämna lite cvn där och sen har jag och Matilda pratat på om vi ska säsongsjobba i sälen i år, isåfall (om jag skulle få ett jobb där) så kan jag inte söka till någon skola till våren vilket är ett minus. Men om jag får tag i ett jobb i gbg så kanske jag kan söka utbildning där också.. hmmm...
Ja ni ser hur min hjärna arbetar för tillfället, många frågor inga svar. Men jag hoppas att det här är en tid jag kan se tillbaka på om några år och istället känna mig lugn, det vore ju tragiskt annars.. fan.

När jag var liten så brukade jag och mina vänner (dom som vågade) köra svarta madam eller Candyman. För dom som inte vet vad det här är så ska jag berätta. Man går in i ett mörkt rum med en spegel (helst en liten toalett utan fönster eller ett fönster man kan skyla för), det måste vara helt kolsvart i rummet. Sen ställer man sig med ansiktet så nära spegeln som möjligt och säger "Svarta madam svarta madam, kom fram kom fram" tre gånger efter varandra eller så säger man "candyman" tre gånger beroende på vem man vill se. Oftast så såg man sin egen spegelbild och skrämde upp varandra så mycket att man sprang ut och skrek innan man ens hunnit upprepa namnen tre gånger. För saken med det här handlade om att svarta madam eller candyman skulle visa sig, candyman hade naturligtvis med sig godis med inbakade rakblad. Nu när jag tänker på det så är det helt sjukt att man som liten skulle vilja se nått sånt men det var väl ett slags styrketest, vem vågar mest?

Candyman är ju från typ 70-80 talet i Amerika antar jag när föräldrarna sa till sina barn att inte äta godis som främlingar bjuder på för det kan finnas rakblad eller nålar i dom. Det var mest en Halloween grej...
Jag har läst lite om svarta madam och har sett att det är en bok från början av Susan Hill, jag veet inte om det är hon som har kommit på spökhistoren om Svarta Madam men det är iaf hennes version man hör mest om. Det är ju ett omen om man ser Svarta Madam som betyder att ett barn ska dö. I Susan Hills bok så förklarar hon att svarta madam förlorade sin son när hon levde och har nu kommit tillbaka för att ta sin revange som död.

Iaf så började jag tänka på Svarta Madam häromdagen när jag och Emma pratade om när vi var små och skrattade åt alla puckade saker vi gjorde. Och idag så gick jag in på IMDB och såg på första sidan en trailer för filmen The Woman in Black. Jag antar att den är sevärd eftersom historien om svarta madam är ganska äcklig och den är baserad på Susan Hills bok men sen så skrattade jag lite när jag såg att det är Daniel Radcliffe som spelar huvudrollen... liksom Harry Potter... Men jag ska nog ge den en chans och kolla på den när den kommer ut, det var längesen man fick se en bra spökhistorie på film.

Jag har inte skrivit på ett tag och det finns bara ett enda svar på varför jag inte gjort det. Jag har nämligen inte tänkt så mycket på sista tiden, jag har bara gjort. Inte för att mitt schema för tillfället är fullt. Arbetslös och tråkig. Men jag har ändå pysslat mycket. Klippt gräsmattan, umgåtts med vänner, städat övervåningen in i det minsta och idag gjorde jag det roligaste av allt. Jag gick på risk ettan. Det har tagit ett tag för mig att ta körkort. Jag och pappa gick på en sån där handledarkurs eller vad det heter när jag var typ 16, vi körde någon gång men sen kom rädslan ikapp och jag sket i allt som hade med att köra bil att göra. Det har legat på hyllan i några år helt enkelt. Men nu den här sommaren har jag verkligen tagit tag i det, jag har ju tiden liksom. Så hela sommaren har jag kört med pappa direkt jag fått chansen och nu känner jag att jag ändå har koll på läget. Så idag började allvaret, första lektionen på körskolan. Nu har jag några körlektioner med en riktig lärare nästa vecka och så blir det ju till sist halkbanan och sen uppkörning och teoriprov och sen ångest, svett och stress om jag inte klarar det. Men det vill jag ju inte oroa mig för än. Så nu lever jag i bubblan som jag döpt till "elin-är-bäst-i-världen-på-att-köra-bil", mer behöver jag ju inte tänka på.

Nu i helgen ska jag också sköta ljuset igen på  Tribaderna och på söndag ska jag till molkom för att måla barn i ansiktet. Alltså som ett jobb. Som dom anställt mig till att göra. Det är inte som om jag är en äcklig 20åring med pensel som åker till molkom och kletar färg i ansiktet på barn (ser den bilden i huvudet i två sek och fortsätter). Så det är fullt i helgen. Jag får ju heller inte glömma att jag ska träffa sofia imorgon för en brunch innan hon sticker till lund på söndag. Ångest och en liten tanke på mitt eget icke beresta liv men jag håller mig nog kvar i karlstad i alla fall en liten stund till. Ni kommer hem igen till mig och jag är den som kan allt om vad som händer i Karlstad. Eller...

Här har vi den, den bästa Prince låten någonsin enligt mig. Love it!

"Animals strike curious poses, they feel the heat, the heat between me and you"

Romeo+Juliet (1996) versionen, har ni inte sett den filmen så gör det!

Nej, jag är inte på Way out West den här veckan och såg alltså inte Prince igår. Prince är en av orsakerna till varför jag var nära på att köpa en tågbiljett till festivalen igår, köpa en endagsbiljett, dansa i ca två timmar till min barndomsidol och sen åka hem igen. Men nu gjorde jag inte det så jag får lyssna på spotify och kolla youtube istället. Men det är något med Prince som får nostaglin att snurra upp till en tornado i magen. Jag gillar killen.

How could you leave me standing alone in a world that is so cold?
- When doves cry
(dom har tagit bort den från youtube så jag får lägga upp #2 och #3 av mina favoritlåtar med Prince)

Det börjar regna in fler och fler tack från studenter till vårt hem. "Tack för uppvaktningen! Kram Emma" o.s.v. Detta får mig hela tiden att känna en liten skam i min kropp. Jag skickade nämligen aldrig ut några tack förra året när min stora dag var förbi. När jag satt i en hög med presenter och kastade upp pengarna i skyn och skrek "jag är rik, jag är rik!" så hann jag inte tänka på att jag också skulle ge mina gäster ett tack. Iaf inget tack i vykortsform när jag står och vinkar in i kameran "tack för uppvaktningen! Kram Elin!". Naturligtvis fick dom en kram när dom kom och en kram när jag skulle vidare, en fyllekram, TACK *Hick*.
Vi pratade om det här innan Emmas student. Jag bodde hos min syster i ett halvår, från vintern 2010- våren 2011, så det blev många syskonskämt mellan mig och Emma under den här tiden. Emma är egentligen inte min lillasyster men eftersom det är lättare att säga det än systerdotter så har vi uppgraderat varandra till syskon istället. Även att vi halvt blir en Hillbilly familj när vi gjort detta... Nu när jag tänker på det så fattar jag att folk inte fattar. "Ja asså, hon är min lillasyster och hennes mamma är min storasyster" Fyfan vad vidrigt! Iaf. Vi skojade mycket under den här tiden och när Emmas student närmade sig så började jag tänka tillbaka och kom ju då på att jag aldrig hade skickat ut något tack... hur gör man då? Jag kan ju inte ta Emmas thunder på hennes dag och resa mig upp mitt i firandet och säga "Nu har Emma fått nog med tid i strålkastarljuset så nu ska vi tänka tillbaka till den här dagen förra året, just precis, min student. Tack för att ni kom och tack för alla gåvor. Amen...(?...syrsor i bakgrunden...)" Nej så kunde jag inte göra så vi hoppade över det och jag satt istället och log stolt mot min syster på hennes dag. Jag kan ju heller inte skicka med ett tack i årets julkort, Tack för uppvaktingen - två år senare. Så jag slänger in det nu för att hoppas att så många som möjligt ser detta. Tack för uppvaktningen på min student förra året! Kram Elin!

Jag har en filosofi om smuts. Eller det är mer en idé jag har och som jag stog och tänkte på när jag var på Alsters Herrgård häromdagen. För att berätta lite bakgrund så ni hänger med så är jag med i ljusgruppen i föreställningen Tribadernas Natt som snart har premiär i ladan på Alsters Herrgård. Som medlem i ljusgruppen ska man klättra på höga stegar, ställningar och bjälkar för att sätta upp lampor som ska sätta stämning och en visuell känsla för pjäsen. Hela helgen har vi tillbringat i ladan och jag har sakta men säkert kommit över min rädsla för höjder. Eller rädslan är väl inte borta men nu tänker jag inte så länge innan jag slänger mig upp på stegen med en lampa i ena handen och en sladd ihopvirad över den andra axeln. Ungefär som en bergsklättrare känner jag mig, "Jodde-laddi-litti-hooooo!!". Iaf så kan ni ju förstå att man blir smutsig när man klänger runt i en lada, och speciellt när man är uppe i taket där inte så många tänker på att städa. Så på grund av det så tycker jag att det är fräscht att då och då tvätta händerna, och när jag då ser det svarta vattnet rinna ner i avloppet så kan jag inte hålla mig från att le lite. Jag ler för att det här svarta vattnet, smutsen som rinner från mina fingrar, representerar vad jag har åstakommit med dagens arbete. Jag tänker tillbaka över att jag faktiskt har, från att ha frågat någon annan att göra det, istället själv traskat upp för den svajiga stegen. Vad kommer morgondagens "smuts" representera undrar jag då. Betyder det att jag har klappat en orm, hoppat bungyjump eller grävt upp dinosarieben? (Ja jag är livrädd för dinosarier...) Min filosofi med smuts är i alla fall att man har tagit mod till sig och hoppat in med hela kroppen, man har överkommit något nytt, och allas smuts är individuell. Det finns dock dom som missbrukar smuts, dom smutsar ner sig för ingen nytta bara för att ha något att visa upp "Se vad CRAZY jag är! Jag badar med kläderna på, jag går i leran med sandaler och jag slickar på samma klubba som du!". Men det är inte det här jag menar med mod. Visst ni får hoppa i alla vattenpölar ni vill, men det är inte många som kommit fram till mig i mitt liv och sagt "Elin, jag är så jävla stolt över mig själv! Kolla! Ser du vattenpölen precis där?! JAG HOPPADE I DEN!!!!!!!". Däremot blir jag alltid glad när jag hör någon prata om smuts på ett sätt så man märker att dom har vuxit. Dom berättar om hur rädda dom var men dom gick ändå längst upp i eifeltornet, hur mycket dom aldrig ångrar första gången dom flög trots att dom skakade hela resan eller att dom åkte fritt fall även att dom grät i kön fram. Smuts representerar mod, det representerar att övervinna det du är rädd för eller så visar det dagens hårda arbete. Så när jag tvättar mig och ser det smutsiga vattnet rinna från mina fingrar så tänker jag på vad jag har åstakommit. Idag har jag blivit smutsig. Idag har jag levt.

Vi sitter utomhus och äter middag den här kvällen och pratar om vad vi gjort idag och vad vi kommer göra imorgon. Det är stjärnklart och varmt i luften. Det har varit en varm sommar, ovanligt varm. Snart börjar fler och fler uppfatta att något håller på att hända. Streck börjar synas på himmelen. Det är som ljusstreck som i en rak linje går från en stjärna till en annan. I början är det bara några streck på himmelen då ljuset som färdas mellan stjärnorna tar sin tid och missar den en stjärna så åker den tillbaka, ändrar riktning mot stjärnan den missat, träffar den och fortsätter sen vidare till nästa. Alla börjar prata igen. De fortsätter konversationerna de haft innan de blivit avbrutna eller spekulerar om vad det kan vara för något som händer uppe i himmelen. Tillslut är det inte många stjärnor kvar och det vi ser är en himmel fylld med tjocka, smalare och jätte smala raka linjer mellan alla stjärnorna där uppe. Alla stjärnor är tagna och nu är det bara månen kvar. Ingen pratar nu om något annat. Alla vet att något ska hända och jag skriker ut ”Det kommer träffa oss!”. Jag förstod att efter månen skulle vi träffas, och jag visste inom mig att det här var slutet. Nu skulle världen gå under. Vi ser hur ljuset färdas sakta mot månen och direkt vi sett att månen är träffad blir det vitt. Vi har inte dött men ljuset är så starkt när det nu kommer mot oss så vi ser bara vitt. Vitt är det enda som finns kvar förutom vår känsel och hörsel. Så vi tar varandras händer och väntar och snart händer det. Jag känner en rädsla i hela kroppen. Jag ville ju inte vara med om det här. Det alla har sagt kommer hända någon gång i framtiden, långt in i framtiden, ska jag nu genomgå. Vi accepterar våra öden men ingen vet direkt vad man ska förvänta sig. Det här har ju ingen förut varit med om. Så vi väntar, bara några minuter till och plötsligt. Allt är kaos och vi förstår inte vad som händer för allt ljus. Men snart ser jag alla andra och jag ser att alla faller. Några försvann med jorden som nu bara är en liten svart glob, inte större än en jordglob man kan hitta i folks arbetsrum eller på skolor. Vi börjar falla och man känner ett sug i magen. Men snart försvinner suget då man vänjer sig av att falla. Många skriker men dom flesta tystnar efter ett tag. Snart är allt tyst. Alla tänker samma sak, ”Ska vi falla så här i all oändlighet? Rymden är ju oändlig”. Men det ska vi inte, trots att vi faller väldigt länge. Tillslut hittar vi marken. Ett hårt sug under naveln och vi är nere. Eller uppe, för tyngdlagen är ju inte som på jorden. Många försvinner nu också, de svagaste dör av fallet eller av utmattning. Vi är många kvar men vi är verkligen inte lika många människor som en gång funnits på jorden. Nu vet vi inte vad vi ska göra, vad kommer hända? Vi närmar oss varandra och lär känna varandra. Men snart hör jag ett vrål och sen ett konstigt ljud jag aldrig hört förut och snart ser jag ett stort monster. En varelse som ser ut som Cloverfield monstret eller nått liknande och det kommer emot oss. Jag förstår då att vi inte är de enda varelserna i universum och att eftersom vi såg alla andra planeter förstöras så har samma sak som hänt med oss nu också hänt med dom. Alla universums varelser på samma ställe och ingen vet hur vi kommer kunna leva tillsammans. Monstret kommer närmare oss. Jag ser människor försvinna när monstret drar fram och snart står det där framför mig. Jag är den enda människan kvar i universum. Människan var den första varelsen som försvann vid domedagen och nu var det bara jag kvar. Jag och monstret tittar på varandra en bra stund. Den lutar sig framåt och tittar på mig. Den andas och jag känner dess vidriga andedräkt. Snart reser den sig och jag tänker att allt kommer bli ok när den sen ändrar sig och snabbt kommer mot mig igen öppnar munnen och sen är allt svart. Och jag vaknar.

Nu är jag hemma. Hemma från en helt ok kväll med öl, gitarr, koriander och uppskuren tå.
Jag och Lisa hade en efterlängtad "Vi går dit vinden för oss"-kväll som vi inte haft på ett tag. Vi startade hos hennes goa föräldrar tills vi drog till stan. Vi hittade Måns och Maria i stan, dom skulle in på Koriander så vi följde med dom. Mycket folk var det där. Mycket folk jag inte sett på väldigt länge. Folk jag inte heller pratat med på flera år. Grejen med de här människorna är att man inte riktigt vet om man ska hälsa, prata med  dom om varandras enskilda livshistorier eller om man istället bara ska gå/dansa förbi för att låtsas om att den här personen är som precis alla andra ganska roliga människor här på dansgolvet. Vi valde att inte låtsas om varandra. Och varför ska man det? När man ändå inte hör ett piss av vad någon annan säger när man står där och gallskriker mot varandra "JAG GÅR OCH KÖPER NÅTT ATT DRICKA!" - "AH! JAG BEHÖVER NOG OCKSÅ PISSA!"...
Iaf så hade vi ganska kul ute på terassen där vi dansade ganska länge tills jag plötsligt känner något dra mot min tå. Jag tänker att det säkert bara är någons sko som kommit åt min tå då jag känner något vått i min sandal (ja jag vet, puckat att ha ett par sandaler på ett dansgolv). Jag vet i hela kroppen att det våta måste vara blod. Blod som jag i min vrickade (lite onyktra) värld ser pulsera fort ur min stortå. Jag tittar lite snabbt på Lisa och mimar otydligt "jag måste gå!" och vänder sen för att gå mot baren. Min plan är att först komma ut från folkmassan för att sen gå till baren och be om plåster. Jag känner ingen smärta i tån förän jag klarat av momentet att komma bort från alla männsikor. Jag känner smärtan väl vid baren när jag bett om plåster. Jag svär lite och vänder mig till Lisa och Måns som nu för första gången kan höra vad jag säger. En bartender frågar hur det går med mig och vart han ska sätta plåstret. Jag ber honom kolla så det inte finns kvar något glas i såret och han drog med mig in i köket där det fanns bättre ljus. Jag och personalen satt och skämtade om min trasiga fot när vi såg att såret inte var allvarligt och bartendern satte på ett plåster. Lisa och Måns väntade på mig och vi bestämde oss ganska snabbt för att dra därifrån. Långt från Tåmördar stället. 
Vi gick sen till Båten där vi trodde det skulle vara efterfest men jag och Lisa bestämde oss ganska snabbt att sticka hem. Hem och sova. Och nu är jag hemma, hemma och lyssnar på P3 där dom spelar Jimi Hendrix och Radiohead så jag kan sova. För nu ska jag sova. Sova så jävla gott!
GOD NATT!

Kollade Seven förut... vidrig film men bra.

vet inte varför dom har vänt bilden åt fel håll men det var den enda jag fick när hela skämtet var med och dom inte var dubbade på tyska. "Was ist in dem Paket?!"

Dick in a box. Just because..

Gammal intervju som jag kollar på jämt när jag har lite tråkigt. Om ni inte sett den så kolla för den är så himla rolig! Bruden fattar verkligen ingenting! Alltså kan hon inte riktigt engelska eller gick hon inte i skolan?

Försöker sova men kan inte. Det är svårt att sova när man gråter. Alltså seriöst gråter, hulkar och kudden blir blöt. Och varför gråter jag?

Jag har börjar kolla på Greys Anatomy och är nu på 4e säsongen och jag tror inte jag är den första som gråter åt det programmet. I 4e säsongen, och det jag precis kollat på, så är det en liten pojke som ska få nya organ för att överleva. Samtidigt är det en mördare på sjukhuset, alltså han har blivit skadad och behöver bli opererad för att klara sig. Fången kommer om 5 dagar få sitt dödsstraff för att ha mördat kvinnor och han har samma blodtyp som den lilla pojken, hans organ skulle alltså kunna doneras till pojken på sjukhuset om han bara inte blir opererad. Men några av doktorerna anser att det inte är dom som ska utföra dödsstraffet på honom utan att dom ska göra sitt jobb för att sen de på fängelset ska göra sitt. Det är dock några andra doktorer och patienten själv som istället vill att han ska dö på sjukhuset så hans organ kan andvändas till nytta. Om ni vill se detta så får ni kolla på serien, och då kan ni ju också se om ni gråter lika mycket som jag. 

Skrattar lite åt mig själv. Visst att man kan fälla några tårar när något på tv är ledsamt men att seriöst gråta så kudden blir blöt är hysteriskt. Men jag torterar mig själv lite till och drar på några avsnitt till.