04.41 Allt blev svart
Vi sitter utomhus och äter middag den här kvällen och pratar om vad vi gjort idag och vad vi kommer göra imorgon. Det är stjärnklart och varmt i luften. Det har varit en varm sommar, ovanligt varm. Snart börjar fler och fler uppfatta att något håller på att hända. Streck börjar synas på himmelen. Det är som ljusstreck som i en rak linje går från en stjärna till en annan. I början är det bara några streck på himmelen då ljuset som färdas mellan stjärnorna tar sin tid och missar den en stjärna så åker den tillbaka, ändrar riktning mot stjärnan den missat, träffar den och fortsätter sen vidare till nästa. Alla börjar prata igen. De fortsätter konversationerna de haft innan de blivit avbrutna eller spekulerar om vad det kan vara för något som händer uppe i himmelen. Tillslut är det inte många stjärnor kvar och det vi ser är en himmel fylld med tjocka, smalare och jätte smala raka linjer mellan alla stjärnorna där uppe. Alla stjärnor är tagna och nu är det bara månen kvar. Ingen pratar nu om något annat. Alla vet att något ska hända och jag skriker ut ”Det kommer träffa oss!”. Jag förstod att efter månen skulle vi träffas, och jag visste inom mig att det här var slutet. Nu skulle världen gå under. Vi ser hur ljuset färdas sakta mot månen och direkt vi sett att månen är träffad blir det vitt. Vi har inte dött men ljuset är så starkt när det nu kommer mot oss så vi ser bara vitt. Vitt är det enda som finns kvar förutom vår känsel och hörsel. Så vi tar varandras händer och väntar och snart händer det. Jag känner en rädsla i hela kroppen. Jag ville ju inte vara med om det här. Det alla har sagt kommer hända någon gång i framtiden, långt in i framtiden, ska jag nu genomgå. Vi accepterar våra öden men ingen vet direkt vad man ska förvänta sig. Det här har ju ingen förut varit med om. Så vi väntar, bara några minuter till och plötsligt. Allt är kaos och vi förstår inte vad som händer för allt ljus. Men snart ser jag alla andra och jag ser att alla faller. Några försvann med jorden som nu bara är en liten svart glob, inte större än en jordglob man kan hitta i folks arbetsrum eller på skolor. Vi börjar falla och man känner ett sug i magen. Men snart försvinner suget då man vänjer sig av att falla. Många skriker men dom flesta tystnar efter ett tag. Snart är allt tyst. Alla tänker samma sak, ”Ska vi falla så här i all oändlighet? Rymden är ju oändlig”. Men det ska vi inte, trots att vi faller väldigt länge. Tillslut hittar vi marken. Ett hårt sug under naveln och vi är nere. Eller uppe, för tyngdlagen är ju inte som på jorden. Många försvinner nu också, de svagaste dör av fallet eller av utmattning. Vi är många kvar men vi är verkligen inte lika många människor som en gång funnits på jorden. Nu vet vi inte vad vi ska göra, vad kommer hända? Vi närmar oss varandra och lär känna varandra. Men snart hör jag ett vrål och sen ett konstigt ljud jag aldrig hört förut och snart ser jag ett stort monster. En varelse som ser ut som Cloverfield monstret eller nått liknande och det kommer emot oss. Jag förstår då att vi inte är de enda varelserna i universum och att eftersom vi såg alla andra planeter förstöras så har samma sak som hänt med oss nu också hänt med dom. Alla universums varelser på samma ställe och ingen vet hur vi kommer kunna leva tillsammans. Monstret kommer närmare oss. Jag ser människor försvinna när monstret drar fram och snart står det där framför mig. Jag är den enda människan kvar i universum. Människan var den första varelsen som försvann vid domedagen och nu var det bara jag kvar. Jag och monstret tittar på varandra en bra stund. Den lutar sig framåt och tittar på mig. Den andas och jag känner dess vidriga andedräkt. Snart reser den sig och jag tänker att allt kommer bli ok när den sen ändrar sig och snabbt kommer mot mig igen öppnar munnen och sen är allt svart. Och jag vaknar.
