En Lem i Kläm
I måndags hände något väldigt konstigt. Jag har länge haft ont i ryggen på olika sätt. Sådär så man vill vrida sig så allt hoppar rätt igen. I söndags bar vi teknikgrejer hela dagen för vi riggade ner från alster och sen skulle allt till Tempelriddaren. Hela dagen kände jag att ryggen gjorde ont så jag försökte göra så lite lyft som möjligt och fixade med sladdar istället och bar lampor som folk gav till mig så jag slapp böja mig. Det gick bra allting fast jag var väldigt trött på kvällen, inte så konstigt. På måndagen skedde det. Knepigt det där. Morgonen var som vanligt, lite öm i ryggen bara men inte värre än vanligt. Men efter min tredje körlektion den dagen skulle jag, mamma och pappa leta presenter till alla födelsedagsbarn i familjen. Så barnens hus och bergvik blev det och jag kände hur ryggen började värka mer och mer för varje steg jag tog. Konstigt tänkte jag och fortsatte gå. Men snart kunde jag nästan inte göra det längre. Smärtan gick från svanken och strålade ner i benen så varje gång jag skulle ta ett steg så gjorde så jävla ont. Jag fick ta tag i pappa. Vi lunkade sakta fram i armkrok, hemskt det måste sett ut. Det blev värre i bilen och när vi kom fram kunde jag knappt komma ut, pappa fick lyfta, grannar tittar och jag gråter. Vad händer med min kropp?! Nu kom tårarna. Jag vet inte sist jag grät för att jag haft fysiskt ont men nu kunde jag inte hålla tillbaka. Det värsta var bara att allt jag gjorde fick ryggen att värka. Jag nös en gång och fick så ont att jag började gråta, började skratta för jag grät och sen gråta igen för skrattet gjorde ont. Inte lätt. I alla fall fick mamma hjälpa mig upp till sängen så jag kunde lägga mig. Tror det tog en kvart för hela min kropp att komma i sängen och sen fick mamma rätta till mig så jag låg rätt och så inget gjorde ont, för jag kunde inte röra mig själv då ryggen värkte varje gång jag använde mina egna muskler.
Igår var jag sängliggande. Fick ställa in körlektionerna och istället ligga kvar där jag var. Under dagen skulle jag vara ensam i huset och kom efter en stund på att jag var tvungen att gå på toa. Vad gör jag nu? jo, smartaste idén jag kom på var att så länge mina fötter är nere på marken så kan det ju inte vara så svårt att komma upp. Detta var dock ganska svårt för om mina fötter skulle ner på golvet så böjdes hela ryggen och det gjorde ont och jag kunde inte sätta mig för det gjorde ondare. Jag tittar mig omkring och kommer på perfekta sättet att ta mig ur sängen. Med hjälp av mina armar och händer tar jag tag i kanten av madrassen och med hjälp av armmusklerna drog jag mig försiktigt över på mage. Lång tid tog det tills jag låg där på kanten några millimeter till frihet, nu var jag faktiskt jävligt kissnödig. Nästa bit vet jag faktiskt inte riktigt hur det gick till, tror till och med jag svimmade lite av smärta för nu skulle kroppen med benen först ner på golvet. Nästa del jag kommer ihåg är att jag ligger med kroppen över sängkanten och knäna mot golvet. Här är jag fast. Ingen återvändo, ingen fortsättning. Ryggen kan jag inte räta upp och jag kan inte sätta fötterna under mig. Allt gör ont. Jag börjar skratta lite åt hur patetisk jag är men slutar snabbt när det hugger till. Fan. Jaha, ok! Jag vet inte vad jag ska göra nu och vet inte hur länge jag behöver vänta innan någon kommer och kan hjälpa mig. Jag suckar för mig själv och vänder på huvudet så den andra kinden kan ligga mot madrassen istället och låta föregående mosade kind få vila lite. Då ser jag den. Inte långt ifrån mig liggen räddningen. Min mobil. Jag sträcker försiktigt upp armen och stoppar då och då för att inte göra något drastiskt. Fingertopparna nuddar den, puttar den lite längre bort... men sen har jag den! Jag ringer och pappa svarar.
"Hej... ehm...du jag är fast och jävligt kissnödig..."
-"vad menar du med att du är fast???"
-"Ehm.. jo alltså jag skulle på toa och rullade och så är jag fast... eller ja.. när kommer ni??"
-Vi är påväg nu, vi är snart framme."
Vi. Vi trodde jag var mamma och han.
Pappa kommer in i rummet men han har alldeles för många fotsteg. Han hjälper mig upp och snart står jag upp. Då vänder jag mig sakta och ser att jag haft publik. Mina två små syskonbarn står där med stora ögon och tittar på sin faster med kutig stel rygg, fett hår, iklädd linne och trosor. Stackars barn. Dom kommer aldrig få den skräckbilden hur huvudet. Det skulle inte jag iaf. Aldrig någonsin.
